Idag är min lille tjockekorv hela 4 månader, förstår inte vart tiden tar vägen!?

Han är en glad kille för det mesta, han ha börjat sova hela nätterna nu :) så skönt!

Tyvärr så är hans storasyster inte alltid lika duktig på det..:/

Han ha börjat få smaka lite på mat, och igår köpte jag första burken- mangopuré, så tänkte han skulle få smaka på den idag, måste ju fira denna stora dag :)

 

Vill bara passa på att säga TACK för allt stöttande efter mitt föregående inlägg! Ni är underbara!

 

När man redan mår dåligt och inte vet vart man ska ta vägen

När botten är nådd och man förstår att det inte funkar längre

När allt är en börd

När varje liten sak under dagen är som att springa ett maraton, man är inte särskilt peppad för att springa maraton varje dag, flera gånger om dagen, att bara tänka tanken på att behöva gå upp ur sängen, ta en dusch, ta på sig kläder, laga mat, äta- vad är äta för nått? Då är det inte roligt längre.

När man inte har några bra känslor, ingenting att se fram emot, inget att glädjas åt.

Men hallå, jag har ju precis fått mitt andra barn, jag ska ju må hur bra som helst, jag har två underbart fina barn som jag älskar mest av allt på hela jorden, jag borde vara i en lyckobubbla utan dess like, men tredagarsgråten höll i sig allt för länge.

När man sitter där, när man känner att man redan är så långt ner på botten, under botten- avgrunden, då kommer det- Du har en förlossningsdepression, du är deprimerad!

Att höra dom orden, de gör så ont, jag visste djupt där inne att så förmodligen är fallet, men att få det sådär, slängt rakt i ansiktet, det gör så ont!

Varför jag? varför just jag? det här händer inte mig, det händer andra, inte mig- fanfanfan!

 

Det har gått ca 3 månader sen jag fick beskedet, en lång resa, en jobbig resa med små små steg åt rätt riktning, idag mår jag bättre, men det är fortfarande inte helt bra, men jag är på rätt väg.

Jag ser glädjande saker i vardagen, varje moment varje dag är inte maratonlopp längre, nu är det bara små 400 meters lopp, dom är ansträngande men uthärdliga, men det blir många lopp på en dag, men desto mer man tränar desto lättare blir det att ta hand om dom.

Hade jag inte själv den där dagen för 3 månader insett att det inte funkar längre, inte sökt hjälp så vet jag inte vart jag skulle varit i livet idag, jag har en känsla- en dålig känsla av att det skulle sett mycket annorlunda ut.

 

Jag har fått en sådan otrolig hjälp, både professionell hjälp, men det som hjälpt mig mest är Micke, min syster och min familj, utan er hade det här aldrig gått, ni har funnits där för mig totalt, hjälpt mig, stöttat mig, tagit hand om barnen, kommit och lagat mat, bjudit mig på mat, bara låtit mig vara och låtit mig få gråta, låtit mig skratta, ja man måste få skratta även om man mår dåligt.

Ni är mitt allt och jag kommer aldrig kunna tacka er nog <3

 

Jag vågade ta hjälp, och jag hoppas att andra också gör det om man hamnar i en sådan här situation vilket jag verkligen inte önskar någon, inte ens min värsta fiende!

Nu ska jag fortsätta att kämpa mig tillbaka, och jag ber om ursäkt till alla för att jag varit så "borta" den senaste tiden, och jag vill även säga att detta är inte någon tyck synd om mig grej, jag skriver detta för att lätta mitt hjärta, att skriva om det känns som att jag kan gå vidare, att jag ska kunna släppa taget lite till, att kunna må bättre, och om det är någon som läser detta som inte mår bra, så vet du att du inte är ensam!

Kom ihåg- ensam är inte stark!